Karin Jatta växte upp i Själevad utanför Örnsköldsvik, ett område där pälshandel och pälstillverkning är en viktig näringsgren. I släkten har funnits många skickliga sömmare.

Efter att som ung utbildats och arbetet som bildlärare, kom Karin i mitten på 80-talet in på den 4-åriga linjen produktdesign vid HDK, Högskolan för design och konsthantverk, på Göteborgs Universitet.

Prix-du-savoir-faire
Under studietiden lärde hon känna Mästermodisten Ingeborg Andersson, en av de få modister som då fanns kvar i Sverige. Efter praktikplats i hennes ateljé i Göteborg, resulterade detta i ett avslutande examensarbete 1988 med hattar. Mycket uppmärksamhet i tidningar och magasin, och dessutom inköpt av Textilmuseet i Borås, kände Karin sig stärkt att jobba vidare med detta hantverk.

Hon sökte sig till Art&Craft rörelsen. Gick med i ett kooperativ med galleri och butik, som fokuserade på Skandinaviskt Konsthantverk. Igenom detta fick hon nya kontakter och möjlighet att ställa ut, och sälja sina hattar. Hon deltog i en jurybedömd utställning Artigenato dArte Swedese, där svenskt konsthantverk i topp presenterades i Rom Italien. Utställningen turnerade därefter i Sverige, och visades bland annat på Röhsska Museet i Göteborg.

Parallellt med utställningar och arbete i kooperativet drev Karin en egen hattstudio i centrala Göteborg, då under namnet Adamou D-sign. Under dessa år frilansade Karin med kostym- och scenografiarbeten, med specialinriktning mot modern dans.

När Tillskärarakademin i Göteborg startade en 2-årig gesällutbildning för modister anställdes Karin som lärare.

I början på 2000-talet förändrades förutsättningarna. Karin flyttade, och satte upp sin studio Jattas Hattar i centrala Stockholm. Här har hon sin bas för tillverkning och beställningar. Hennes hattar säljs också i butiken ModeRosa i Gamla Stan Stockholm. En butik med anor ifrån 40-talet.

2004 blev Karin inkallad av Kent Wikström, dåvarande kostymchef på Faluteatern, att bistå med räddningen av en gammal hattfabrik i Borlänge. Den sista som då fanns kvar i Sverige. Det har nu resulterat i ett levande industrimuseum. Riksantikvarieämbetet utsåg 2006 museet till Årets Museum. På museet finns alla maskiner och hattstockar intakta, och här bedriver Karin periodvis kurser i klassiskt hattmakeri.

Karin älskar att arbeta med klassiska material som hårfilt, velourfilt, melousin, ripsband, karkas, diortyll, etamin, siden, sammet och skinn. Fina stråmaterial som sinamystrå, parasisol, parabuntal, och naturligtvis panamastrå.

Materialen är min inspiration, jag har många lådor med gamla fina material som jag sparat, och fått. Det är bara att gräva. Visst köper jag nytt också, men det blir svårare och svårare att hitta bra kvalité. Man får handla antikviteter på Ebay numera. Jag är nog lite bortskämd.

Materialen formas på traditionellt sätt över träblock, ånga och strykjärn. För att sedan appreteras, bandkantas och dekoreras. Ett långsamt arbete, där det mesta sys för hand, och där det krävs fingertoppskänsla för material och färg för att få fram önskat resultat. Både kunden och modisten ska vara nöjda.

2009 belönades Karin med guldmedalj i kategorin Prix du savoir-faire vid Recontres Internationales des Arts du Chapeau i Chazelles –sur-Lyon, Frankrike. Världens största internationella tävling i hattmakeri.

Jag är inte lika yvig i mina former och färger som när jag var ung. Numera vill jag hålla stilrena former. Mina kunder är vuxna män och kvinnor. Dom vill ha en hatt som tål ett par säsonger eller mer. Framförallt ska den vara klädsam. Att sedan hatten i dagens läge uttrycker en viss exhibitionism är bara roligt.